behind blue...

I torsdags så hade jag ett möte med en från försäkringskassan. Och vi pratade om huruvida jag skulle kunna arbeta och om jag ska fortsätta att vara "sjukskriven". Då kom vi in på vad jag skulle vilja göra och vad jag har för drömmar och visioner. Jag sa att ett drömyrke jag har just nu är att jag skulle vilja jobba på resebyrå. Då kan jag kombinera kundkontakt/adminstration och tele/it. Skulle vara både nåt som jag skulle tycka var roligt och som jag faktiskt också skulle kunna utföra rent fysiskt. (orkar ju inte så mycke nu för tiden) Så sa jag att jag har även rest en del och det kan ju också vara en fördel för det jobbet. Då sa FK-tanten.... Du kanske skulle kunna rekomendera resemål för handikappade och inrikta dig på att bara hjälpa folk som har speciella resebehov. Och att jag skulle kunna utvärdera anpassningar innom olika reseföretag. Inte genom att resa runt (som skulle vara kul) utan genom att typ läsa och forska fram resemål via typ dator och telefon.

Visst att jag personligen skulle tycka att det vore bra om det fanns info lättilgänglig om man vill resa och om det fanns mer att välja på när man reser med rullstol. Men jag känner också att om jag ska jobba med "handikapp-frågor" så skulle jag bara vara handikappad... Jag menar.... Jag vet att jag sitter i rullstol och att jag har speciella behov för att kunna leva. Som att jag tex inte kan vakna kliva ur sängen och gå in på toan. Om jag inte skulle ha min permo/rullstol så skulle dom typ fem meterna mellan sängen och toan vara världens längsta. Men nu har jag permo och jag kan ta mig nästan vart jag vill. Jag känner mig såklart ibland behindrad av min sjukdom men oftast så tänker jag inte på det och kan nästan överraskas när jag kommer på att det är något jag inte kan göra. Det kan ju oxå vara så att jag väljer att göra saker där inte det spelar någon roll. Som att en av mina största passioner är film och jag kan utan problem gå på bio när helst jag vill. Eller måla eller umgås med mina vänner... Det kanske är därför jag blir så sjukt nedslagen så fort som tex bilen går sönder eller permon inte har laddat eller assistenten är sjuk... Det blir så in-my-face att jag faktiskt inte är frisk. Och det skulle jag väl inte heller vilja vara... bara på det fysiska planet. Jag pratar aldrig om det här heller för att dels lever jag ju i en bubbla (och att prata om det är att erkänna problemet) och dels så känner jag väl att även om jag skulle prata om det så kan man inte förstå om man inte själv sitter i samma båt. N känner jag att jag börjar komma lite för långt från ursprungsämnet så....

Det jag ville ha sagt var bara... Om jag sitter i rullstol. Arbetar med handikappfrågor. Hjälper och pratar mest med andra handikappade. Vad skulle det då vara som gjorde att jag inte bara var den där arga-bittra-mongo-märit som bara skulle upp till kamp hela tiden? Har ni sett sånna på tv? Det är alltid dom som brinner mest för sin sak som är jävulskt läskiga och som man skulle vilja slå hårt med en käpp.
Jag tror att jag vill identifiera mig på något annat sätt. Jag hoppas att jag har mer att erbjuda än bara det faktum att jag sitter i rullstol. Dock tror jag att när den där FK-tanten sa det så menade hon verkligen något positivt, men hon hade lika gärna kunna säga. Oj va tjock du är du skulle kunna vara talesperson för fetton.

Ja jag vet att jag börjat svamla nu igen... Summan av kardemumman är:

Varje mäniska måste väl själv få välja vad man brinner för? 
Ibland kanske man inte har så många val utan bara måste göra vad man måste. Men då har man ändå alltid rätten att drömma/önska/hoppas. 

MOUAHAHAHAHAHAHAAAA!!!!

I know that I cross the line and I’m sorry. I don’t even know what to tell you… It’s been going on for so long that I lost it. I’m not sorry for what I do, but I am sorry for that what I do hurts you. You deserve the world and more… What makes my head spin is that you know this, but you let yourself get put down. Maybe you put you down to? Maybe you don’t know your worth? I hope that you someday will know, and until that day I will do all I can for you.

You know who you are and I know that saying stuff like this freaks you out. But know this… I love u like a dear friend, no more no less.  And that is all I can give you. All I have to offer you. And if you are my friend then that should be enough for you.

Igår hade jag ett av mina vanliga mess samtal. Men igår var det med ingen mindre än Minna. Det var kungligt kul att höra av henne. Jag blir alltid på gott humör när jag pratar med henne. Kommer oxå alltid att tänka på massa galna saker vi gjort/varit med om. Som tex. HHAAJ! *asgarv*

Jaja... saknar dig iaf. KRAAAAM

Och just ja... tvålarna blev urfula så jag ska smälta ner dom och testa igen. Och då kanske jag lägger upp lite kort efter det. =)

Vänskap är en typ av social relation, i vilken de båda parterna hyser ömsesidig tillit till varandra.

Källla: http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4nskap

Grattis på gammel dagen vännen... Eller vill du att jag ska skriva ut din ålder.... Ok....

Grattis på 3? års dagen!
MOUAHAHAHAHAAAAAAAAAAAA!

Jag har bestämt mig för att jag är jävligt less på att alla klagar om olika saker. Visst kan jag förstå att man måste beklaga sig ibland och att allt inte alltid går så lätt som man vill. Men man är ändå alltid kapten över sin egen lycka. Alla som tror att man kan förlita sig på att någon annan ska göra en lycklig kommer att bli sjukt besvikna. Varför skulle någon annan göra något sådant om man inte ens kan göra det själv? Visst om man tex har en partner så vill man ju göra den lycklig. Och hur göra man det? Jo genom att vara lycklig själv. Genom att må bra och att alltid göra sitt bästa. Jag bestämmer mitt eget värde och förväntar mig att bli behandlad därefter. Jag tycker att alla borde göra det. Och om man väljer att inte göra det då kanske man får vad man förtjänar.