behind blue...

I torsdags så hade jag ett möte med en från försäkringskassan. Och vi pratade om huruvida jag skulle kunna arbeta och om jag ska fortsätta att vara "sjukskriven". Då kom vi in på vad jag skulle vilja göra och vad jag har för drömmar och visioner. Jag sa att ett drömyrke jag har just nu är att jag skulle vilja jobba på resebyrå. Då kan jag kombinera kundkontakt/adminstration och tele/it. Skulle vara både nåt som jag skulle tycka var roligt och som jag faktiskt också skulle kunna utföra rent fysiskt. (orkar ju inte så mycke nu för tiden) Så sa jag att jag har även rest en del och det kan ju också vara en fördel för det jobbet. Då sa FK-tanten.... Du kanske skulle kunna rekomendera resemål för handikappade och inrikta dig på att bara hjälpa folk som har speciella resebehov. Och att jag skulle kunna utvärdera anpassningar innom olika reseföretag. Inte genom att resa runt (som skulle vara kul) utan genom att typ läsa och forska fram resemål via typ dator och telefon.

Visst att jag personligen skulle tycka att det vore bra om det fanns info lättilgänglig om man vill resa och om det fanns mer att välja på när man reser med rullstol. Men jag känner också att om jag ska jobba med "handikapp-frågor" så skulle jag bara vara handikappad... Jag menar.... Jag vet att jag sitter i rullstol och att jag har speciella behov för att kunna leva. Som att jag tex inte kan vakna kliva ur sängen och gå in på toan. Om jag inte skulle ha min permo/rullstol så skulle dom typ fem meterna mellan sängen och toan vara världens längsta. Men nu har jag permo och jag kan ta mig nästan vart jag vill. Jag känner mig såklart ibland behindrad av min sjukdom men oftast så tänker jag inte på det och kan nästan överraskas när jag kommer på att det är något jag inte kan göra. Det kan ju oxå vara så att jag väljer att göra saker där inte det spelar någon roll. Som att en av mina största passioner är film och jag kan utan problem gå på bio när helst jag vill. Eller måla eller umgås med mina vänner... Det kanske är därför jag blir så sjukt nedslagen så fort som tex bilen går sönder eller permon inte har laddat eller assistenten är sjuk... Det blir så in-my-face att jag faktiskt inte är frisk. Och det skulle jag väl inte heller vilja vara... bara på det fysiska planet. Jag pratar aldrig om det här heller för att dels lever jag ju i en bubbla (och att prata om det är att erkänna problemet) och dels så känner jag väl att även om jag skulle prata om det så kan man inte förstå om man inte själv sitter i samma båt. N känner jag att jag börjar komma lite för långt från ursprungsämnet så....

Det jag ville ha sagt var bara... Om jag sitter i rullstol. Arbetar med handikappfrågor. Hjälper och pratar mest med andra handikappade. Vad skulle det då vara som gjorde att jag inte bara var den där arga-bittra-mongo-märit som bara skulle upp till kamp hela tiden? Har ni sett sånna på tv? Det är alltid dom som brinner mest för sin sak som är jävulskt läskiga och som man skulle vilja slå hårt med en käpp.
Jag tror att jag vill identifiera mig på något annat sätt. Jag hoppas att jag har mer att erbjuda än bara det faktum att jag sitter i rullstol. Dock tror jag att när den där FK-tanten sa det så menade hon verkligen något positivt, men hon hade lika gärna kunna säga. Oj va tjock du är du skulle kunna vara talesperson för fetton.

Ja jag vet att jag börjat svamla nu igen... Summan av kardemumman är:

Varje mäniska måste väl själv få välja vad man brinner för? 
Ibland kanske man inte har så många val utan bara måste göra vad man måste. Men då har man ändå alltid rätten att drömma/önska/hoppas.