Min far-far...
Jag ska börja med att säga att jag vill inte att någon ska ta illa upp över detta. Allt som jag säger är mina tankar och min oro.
När jag var liten så älskade jag att vara hos min mor-mor och mor-far. Min mor-far var verkligen den bästa i hela världen och tyvärr blev han tagen ifrån oss allt för tidigt. Jag saknar honom jättemycke fortfarande och tänker ofta på honom. Förutom att han var en god människa så gjorde han så att alla i hans omgivning blev goda. Han var en man med pondus och charm. Han lämnade ett stort hål att fylla.
Sen har vi min far-mor och far-far. Jag fick tyvärr aldrig samma kontakt med dom som med mina morföräldrar men vi var ändå och hälsade på dom ganska ofta när jag var liten. Det var dock inte förän jag blev äldre som jag förstod vad det var som gjorde att jag alltid uppfattade far-far som lite konstig. Min far-far var nästan alltid full när vi träffades. Han försökte att dölja det så gott det gick men man märkte det. Han var snäll och rolig. Hittade alltid på skumma saker man kunde göra som barn. Typ köra trampbil genom en hinderbana, eller stapla ved eller nåt. Han var nog ganska omtänksam men jag tror att jag alltid höll mig ganska reserverad mot honom. Jag tror att han inte själv var medveten om hur mycke han drack. I hans värld var det nog inget problem. Att bara dricka en öl om dagen kan väl inte skada. Men jag tror att det var väldigt sällan som det var bara en öl. Hans familj, alltså hans fru och barn försökte att hjälpa honom några gånger men jag tror att det var svårt att ta den hjälpen eftersom han inte ville medge att det var något fel. Han har tyvärr gått bort för några år sedan. Han fick cancer som inte gick att kontrollera och det gick obehagligt fort från att han var som vanligt till att han inte längre var. Hoppas att funnit ro nu iaf.
Det som jag tänker på är... För det första så är ju alkoholism ärftligt så rent krast borde ju min pappa och hans bror samt jag och mina bröder vara i riskzon. Men vad är det som säger att bara för att man är medveten om det att man kan avstyra om det börjar att gå utför. Jag reflekterar ofta över hur mycke jag dricker och hur ofta jag gör det. Men jag kanske oxå tänker att jag "bara druckit en öl". Det enda jag kan göra är att vara lyhörd inför mina nära och kära och lita på att dom skulle säga till om det känns som om det går över styr. Och att jag såklart känner att jag kan säga till dom om det inte längre är okej. Det är klart att det skulle vara hårt att ta, men är det inte värt det?
Många av mina vänner har oxå växt upp med någon i sin omgivning som haft problem med spriten. Och det gör mig ont att se hur dåligt dom mår av det. Man önskar att dom man älskar ska slippa ta sån skit men det är inte så lätt. Så om någon säger att du dricker för mycke eller att du festar för ofta så hoppas jag att du kan lyssna för du vet inte hur illa du gör dom som står dig nära.
När jag var liten så älskade jag att vara hos min mor-mor och mor-far. Min mor-far var verkligen den bästa i hela världen och tyvärr blev han tagen ifrån oss allt för tidigt. Jag saknar honom jättemycke fortfarande och tänker ofta på honom. Förutom att han var en god människa så gjorde han så att alla i hans omgivning blev goda. Han var en man med pondus och charm. Han lämnade ett stort hål att fylla.
Sen har vi min far-mor och far-far. Jag fick tyvärr aldrig samma kontakt med dom som med mina morföräldrar men vi var ändå och hälsade på dom ganska ofta när jag var liten. Det var dock inte förän jag blev äldre som jag förstod vad det var som gjorde att jag alltid uppfattade far-far som lite konstig. Min far-far var nästan alltid full när vi träffades. Han försökte att dölja det så gott det gick men man märkte det. Han var snäll och rolig. Hittade alltid på skumma saker man kunde göra som barn. Typ köra trampbil genom en hinderbana, eller stapla ved eller nåt. Han var nog ganska omtänksam men jag tror att jag alltid höll mig ganska reserverad mot honom. Jag tror att han inte själv var medveten om hur mycke han drack. I hans värld var det nog inget problem. Att bara dricka en öl om dagen kan väl inte skada. Men jag tror att det var väldigt sällan som det var bara en öl. Hans familj, alltså hans fru och barn försökte att hjälpa honom några gånger men jag tror att det var svårt att ta den hjälpen eftersom han inte ville medge att det var något fel. Han har tyvärr gått bort för några år sedan. Han fick cancer som inte gick att kontrollera och det gick obehagligt fort från att han var som vanligt till att han inte längre var. Hoppas att funnit ro nu iaf.
Det som jag tänker på är... För det första så är ju alkoholism ärftligt så rent krast borde ju min pappa och hans bror samt jag och mina bröder vara i riskzon. Men vad är det som säger att bara för att man är medveten om det att man kan avstyra om det börjar att gå utför. Jag reflekterar ofta över hur mycke jag dricker och hur ofta jag gör det. Men jag kanske oxå tänker att jag "bara druckit en öl". Det enda jag kan göra är att vara lyhörd inför mina nära och kära och lita på att dom skulle säga till om det känns som om det går över styr. Och att jag såklart känner att jag kan säga till dom om det inte längre är okej. Det är klart att det skulle vara hårt att ta, men är det inte värt det?
Många av mina vänner har oxå växt upp med någon i sin omgivning som haft problem med spriten. Och det gör mig ont att se hur dåligt dom mår av det. Man önskar att dom man älskar ska slippa ta sån skit men det är inte så lätt. Så om någon säger att du dricker för mycke eller att du festar för ofta så hoppas jag att du kan lyssna för du vet inte hur illa du gör dom som står dig nära.
Kommentarer
Postat av: Minna
Gud vad bra skrivet. Puss
Trackback
