behind blue...

Att det verkar som om den stora blogg eran är över. För några år sedan hade typ alla jag kände en blogg och dom flesta skrev i den mer eller mindre varje dag. Även jag kan väl säga att jag har varit mer aktiv på bloggandet förr än vad jag är nu. Men det känns som om det inte finns tid eller som om man inte har något vettigt att skriva. Blir väl kanske lite tjatigt när man för femte året på raken säger att man är trött, less, glad eller ledsen. Det händer för lite för att man ska ha något nytt att berätta. Och det nya som händer känns kanske som om man vill hålla för sig själv. Så det blir mest tomma ord och menlösa bilder. Kan oxå vara så att hela foto grejen oxå börjar vara död. Man hade ju alltid den där jävla kameran i handväskan för att vara redo i alla lägen. Tog kort på allt från dansgolvet till skorpsmulor och sedna snabbt som fan upp med skiten på bloggen. Jag orkar inte blogga så ofta nu för tiden så jag förstår varför inte andra gör det heller. Men jag saknar att läsa vad som händer med Minna och se vad strekken har för sig. Jag saknar att folk kommenterar ens idioti eller bara  droppar en kommentar så man vet att det finns någon som läser det man skriver.

Jag har inget annat att berätta så jag tror att jag ska gå och borsta tänderna och fixa lite innan jag ska på bua med världens bästa pojkvänn. Och varför är han världsbäst? Jo för att han tycker om mig och låter mig vara precis som jag är utan att jag behöver förklara mig.