En torsk och en elefant
Tar det här året aldrig slut???
Nähe! Då är det väl bara att göra det bästa av situationen. Jag har styrt upp träningskort och det känns jävligt nice. Det var länge sedan som jag både kände mig motiverad och faktiskt får tummen ur att göra nåt. Kanske att jag borde ta det lite piano tills den här jävla hostan lagt sig, men noga.
Igår var vi och spelade Badminton. Det var kul. Mitt lag vann. Eller... Jocke vann och jag satt mest i vägen för honom. Men jag var på hans lag så jag typ vann. Nåt måste jag iaf ha gjort för när jag var och tränade idag hade jag ont som fan i axeln och fattade inte förrän jag kom hem att det nog berodde på badmintonen.
Imorgon har jag det stora nöjet att få spendera tid med min chef. Åh så jag längtar. Det ska verkligen bli jätte roligt att få höra vilka snälla ord hon har att säga om mig denna gången. Med tanke på hur den här veckan varit hittills så har jag ju ganska höga förväntningar. Som tur lever hon upp till dem varje gång.
Annars händer väl inte så mycke. Det är ganska tomt utan Kenny. Jag flyttar mig fortfarande varje gång jag öppnar ytterdörren och drar mig för att hämta saker ur mitt rum för att jag förväntar mig att kenny ska ligga och dega utanför toan. Men det är lika förvånande varje gång som det inte kommer ett stort tryne mot en när man öppnat ytterdörren, eller varje gång man kommer till hallen och den inte är ockuperat. Men med tanke på att vi ändå delade bostad i typ sex år så kanske det inte är så konstigt om det tar mer än en vecka att inse att han inte kommer tillbax.
Sen har jag tänkt på det här med vänner massa oxå. Shit va bra det vore om vissa bara tog ett steg tillbax och kollade sig själv i spegeln innan man börjar "kasta sten" på andra. Någonstans har jag hört att det är när man har det svårt som ens riktiga vänner visar sig. För dom som finns kvar även när det är kärvt är ens riktiga vänner och dom som bara glider med när det är lätt är bara dumma i huvudet. Ja, det kanske inte är ett jätte bra formulerat inlägg. Men jag tror ändå att ni fattar vad jag menar. Vet inte om det bara är jag eller om alla känner ibland att det skulle vara så jävla skönt om någon bara frågade hur man mår. Eller visade något som helst intresse för någon annan än sig själv och sitt. Jag tänker inte ens säga att dom som är "oskyldiga" inte behöver ta åt sig för fattar ni inte det då kan ni sålla er till gruppen dumma-i-huvudet.
Nä nu har jag kanske ordbajsat klart för en stund. Men var inte oroliga, i mitt huvud snurrar en hel flock med irritation, frustration, sorg, tårar och ren skär ilska som förr eller senare kommer att komma ut.
Och till M v A... Jag har den inte längre så du kan andas ut.
