ironic...
När man var typ tio år då kunde man inte fatta att folk som var i trettioårsåldern fortfarande kunde jobba. Dom var ju typ svin gamla och kunde knappt fungera utan rullator. Men så gick några år och man blev femton och då tyckte man helt plötsligt att trettio var en ganska bra ålder ändå. Inte något man skulle vilja vara men något som man kunde sätta upp mål emot. Så som att vara gift ha barn eller att vara sjukt framgångsrik och känd. Man skulle ha ett bra jobb som man älskade och skulle ju så klart åka på semester när man vill. För det var väl det som det innebar att bli vuxen.
Så sitter man här nu.... över tjugofem och undrar om man kanske måste ta tag i något för att det ska hända eftersom det inte verkar hända av sig själv. Man kan ju säga att jag helt klart har kommit över den där skaffa barn fasen i mitt liv och det känns enormt skönt. Sedan är det ju det där med att jobba och gänga sig. Men va fan... jag skulle vara nöjd bara man fick till det... och ett jobb.... vilket som helst kanske jag inte skulle säga men jag kanske kan kombinera "gängning" med arbete. =)
