Bara för att ha det sagt.
Just nu sitter jag i mörkret på mitt rum och jag känner att detta lutar mot ett sånt där "svårt" inlägg. Jag skiter faktiskt i om andra har åsikter om detta eller tolkar det till nån jävla skit. Jag skulle nog helts föredra om ingen läste det alls. Men jag måste få det ur mig...
Jag har under ungefär en veckas tid nu burit på ett besked spm jag inte ville ha. Jag tänker inte säga vad det gäller för helt ärligt så har ingen med det att göra. Däremot så kan jag säga att jag är sjukt besviken och uppgiven över detta. I min bubbla så trodde jag att jag var immun mot att hoppas på något som detta så mycke som jag gjort och nu får jag betala priset för det. Om det överhuvudtaget skulle bli aktuellt så skulle det också med största säkerhet involvera någon sorts biverkan om man nu kan kalla det för de. Jag skulle nog inte klara av att andas längre och jag skulle helt tappa förmågan att tala. Så frågan jag ställer mig själv... Varför tycker jag att det skulle vara det bästa? Kanske för att jag inte har nåt annat... Jag känner mig sjukt ensam och rädd. Det är som om jag är ett tomt skall och inget verkar kunna fylla det. Det går ändå ok att bita ihop och agera glad för ingen annan orkar ju med att jag mår piss.
Men ingen fara... jag landar ju alltid på fötterna.
Jag har under ungefär en veckas tid nu burit på ett besked spm jag inte ville ha. Jag tänker inte säga vad det gäller för helt ärligt så har ingen med det att göra. Däremot så kan jag säga att jag är sjukt besviken och uppgiven över detta. I min bubbla så trodde jag att jag var immun mot att hoppas på något som detta så mycke som jag gjort och nu får jag betala priset för det. Om det överhuvudtaget skulle bli aktuellt så skulle det också med största säkerhet involvera någon sorts biverkan om man nu kan kalla det för de. Jag skulle nog inte klara av att andas längre och jag skulle helt tappa förmågan att tala. Så frågan jag ställer mig själv... Varför tycker jag att det skulle vara det bästa? Kanske för att jag inte har nåt annat... Jag känner mig sjukt ensam och rädd. Det är som om jag är ett tomt skall och inget verkar kunna fylla det. Det går ändå ok att bita ihop och agera glad för ingen annan orkar ju med att jag mår piss.
Men ingen fara... jag landar ju alltid på fötterna.
Kommentarer
Trackback
