Diamonds are a girls....
Jag har funderat på det här med smycken. Jag har en ganska lagom samling med bling och varje gång jag öppnar min låda för att välja vad jag ska ha på mig dagen till ära så blir jag en blandning av glad och rörd. Alla smycken jag har finns det ett minne till. Saker jag blivit kär i och bara måste köpa för att det gör mig glad ända in i själen. Som min överblingade klocka som jag ääälskar. Eller det där bästa reafyndet när man kan köpa tre par halvskabbiga örhängen för lite och inget och dom är speciella för att man skulle aldrig ha köpt dom till fullpris men man gillar dom galet mycke ändå. Som mina stora lila tantdiamanter.
Men sen så finns det bästa av allt. Dom smycken man har fått. Och då spelar det ingen roll om det är ett armband som Adde gjorde när han hade tråkigt och lite snöre över eller om det är den där Ior gubben som man ska hänga runt halsen som Henke köpte till mig när vi gick på marknad i Stockholm.
Jag har fortfarande kvar mitt första diamat armband som jag fick av moster Karin när jag var typ 3 eller nåt. Och även om det var ca 25 år sen jag kunde använda det så älskar jag att ibland ta fram det och bara titta på det. Det kommer lätt att bli en del av en ring någon gång i framtiden.
Som jag sa jag minns vartifrån jag har fått alla mina smycken och jag älskar att få det för att det av någon anledning betyder väldigt mycke för mig. Det är som om man kan bära med sig sina nära och kära när man behöver det. Som senaste veckan har jag haft på mig mitt hjärta som jag fick av Helge för ett par år sedan. Känner att jag behöver det nu när hon ska flytta till Kina.... eller Karlstad kanske det var. Jag fick oxå en ring, som jag måste säga att jag själv är lite förvånad över att den passade för jag kan inte ens hitta ringar själv. Men jag fick den iaf av Ia när hon kom hem från stockholm som tack för katt vaktning. Den är ljuvlig och om ni har tur kanske ni får se den.
Det jag vill ha sagt med detta är... Det spelar ingen roll om det är en tuggummiautomats ring för en tia eller om ni köper diamantörhängen för miljarder, ge bara varandra smycken! Det är tanken som räknas.
Men sen så finns det bästa av allt. Dom smycken man har fått. Och då spelar det ingen roll om det är ett armband som Adde gjorde när han hade tråkigt och lite snöre över eller om det är den där Ior gubben som man ska hänga runt halsen som Henke köpte till mig när vi gick på marknad i Stockholm.
Jag har fortfarande kvar mitt första diamat armband som jag fick av moster Karin när jag var typ 3 eller nåt. Och även om det var ca 25 år sen jag kunde använda det så älskar jag att ibland ta fram det och bara titta på det. Det kommer lätt att bli en del av en ring någon gång i framtiden.
Som jag sa jag minns vartifrån jag har fått alla mina smycken och jag älskar att få det för att det av någon anledning betyder väldigt mycke för mig. Det är som om man kan bära med sig sina nära och kära när man behöver det. Som senaste veckan har jag haft på mig mitt hjärta som jag fick av Helge för ett par år sedan. Känner att jag behöver det nu när hon ska flytta till Kina.... eller Karlstad kanske det var. Jag fick oxå en ring, som jag måste säga att jag själv är lite förvånad över att den passade för jag kan inte ens hitta ringar själv. Men jag fick den iaf av Ia när hon kom hem från stockholm som tack för katt vaktning. Den är ljuvlig och om ni har tur kanske ni får se den.
Det jag vill ha sagt med detta är... Det spelar ingen roll om det är en tuggummiautomats ring för en tia eller om ni köper diamantörhängen för miljarder, ge bara varandra smycken! Det är tanken som räknas.
Kommentarer
Trackback
