Tomt leende...
Det verkar som om alla har det mer eller mindre jävligt just nu. Jag vet ungefär vad som är fel i mitt liv. Vad som gör att jag vill göra en Curt Kobain. Men trots det, alltså trots att man vet ursprunget till olycka så är det inte alltid så lätt att ta tag i det. Ibland så undrar jag för vem man biter ihop. Om det verkligen gör någon skillnad att gå omkring med ett jävligt betydelselöst leende på läpparna. Jag undrar också hur länge jag gjort det... När var jag uppriktigt glad och tillfreds sist. På riktigt alltså. Känns som om det alltid är någon skit som måste snurra runt i sinnet så man inte kan bara vara. 
Nåt som alltid gör mig glad att tänka på är mina och Kainas galna resor till Cypern. Där kan man vara sig själv. Man kan slappna av och bara njuta av värmen, folket, maten, stranden, natten. Jag blir alltid på bättre humör av att det inte gör lika ont hela tiden när det är varmt. Och Kainas skratt är annorlunda när vi är där, det är hjärtligt och smittsamt. Eller så kanske det alltid är så, det är bara det att jag hör det annorlunda när jag själv är glad. Vet inte ens varför jag börjar gråta av att tänka på det... =) Kanske för att det var perfekt. Det är minnen av en svunnen tid. Men det är dom bästa minnena man kan ha, och dom är mina.
