I'm done!
Om jag är ett offer så döda mig nu! Jag är sjukt less på människor som bara gillar läget och finner sig i att vara värdelösa. Som skyller på omgivningen eller uppväxten att dom inte lyckas med en enda sak i sitt liv. På vilket sätt kan det vara lättare att säga, någon annan har gjort mig så här och sedan bara finna sig i det och leva med sig själv. Än att säga, dom försökte fälla mig men jag lät inte dom jävlarna lyckas. Jag kan stå rak i ryggen för jag har trots mina förutsättningar presterat det här...
Hur kan man ha någon som helst självrespekt om man inte bara låter andra trampa all over your face men dessutom skiter i sitt eget bo och sedan lever där? Kan man bli så noll brydd att man inte känner alls?
Hur kan man säga att folk inte har rätt att har åsikter om vad man gör om man inte gör något? Varför är det så jävla lätt för vissa att få sympati för att dom väljer att vara offer?
