allt har ett pris
Jag vet inte om jag tror på karma. Jag vet att jag definitivt inte tror på gud, ödet eller sån skit. Jag tror nog på tur och otur. Jag trodde på mig, men jag lurar mig själv så ofta att jag måste nog sluta med det...
...som ni kanske minns så gav jag som april löfte att sluta vara så bitter. Eller iaf jobba med min bitterhet och försöka att vända på den ganska nedåt gående spirallen av avsky. Det har jag gjort och som resultat har jag varit ganska glad och haft det ganksa bra. För att inte säga jätte bra bitvis. Men då kommer vi fram till att allt har ett pris. Och om ni läste mitt förra inlägg så vet ni att jag mår fan inte bra nu längre. Om man är för glad så får man tydligen betala det genom att sedan må piss. Jag har inte bestämt mig ännu om det är värt att vara glad ibland för att sedan må som jag gör ocj gjort idag. Att sitta vaken för att man inte får luft när tårarna inte vill sluta rinna är inget jag önskar ens min värtsta fiende. Att vakna utan att ha sovit för att det är en stor klump av ångest i magen känns inte heller jätte bra. Och när någon man tycker om kramar om en så är det så utmattande att man inget kan säga utan bara börjar gråta igen. Kan inte ens skriva detta utan att tårarna börjar falla igen. Hur kan man vara glad när man är så sjukt olycklig? Hur kan man vara olycklig när man är... ???
Jag vet hur det är och jag vet hur det blir. Ta ett djupt andetag och rikta blicken hitåt. Här finns det alltid en plats för dig. Jag har inte mycket att erbjuda men muffins med gotta på funkar långt. Kramar i massor och näsdukar till tårarna. btw kanske du vill ärva min spotyfi jag tror jag betalat för ett år.
Vännen! Jag hatar den där känslan av att inte kunna andas. Att inte kunna prata med nån utan att börja gråta. Om och om och om igen. Jag önskar jag kunde göra nåt för dig. Men jag tänker på dig och älskar dig. Puss
