behind blue...

Jag har funderat över det här med kärlek och framför allt lycka. Hur kommer det sig att det är så väldigt lätt att vara olycklig men så svårt att vara lycklig? Kan det vara så att man har varit olycklig för länge för att kunna ta till sig av saker som är bra. Att ge mig lycka är som att ge en bil till någon utan körkort. Dom har sett bilar förr. Dom har sett andra köra och kanske åkt med några gånger. Men det är ju ganska stor skillnad på att sitta brevid och se på när andra är lyckliga och faktiskt vara det själv. Vem som helst kan väl sitta på parkeringen och gasa och låtsas att dom kör, men för att få köra på riktigt krävs lite uppoffring, tid och angagemang. Jag ger allt jag kan varje dag för att lära mig att vara lycklig för jag tycker att jag förtjänar det. Kärlek är underbart, fantastiskt och fullkomligt galet. Jag önskar att alla får älska och älskas någon gång i sitt liv. Eller kanske inte alla... Bara dom som jag tycker förtjänar det... MOUAHAHAHAAA!