behind blue...

And it seems to me you lived your life
like a candle in the wind:
never fading with the sunset
when the rain set in.

Jag satt och funderade på massa saker för en stund sedan. Och jag kom fram till att man kan skriva massa skit i en blogg eller säga massa skit till en vän. Men allt är så jävla preto att man vill spy på sig själv. För inte fan kan man skriva/säga något djupt och ärligt till någon annan när man alltid ljuger och lurar sig själv. Och jag syftar på allt. Ja jag gillar din tröja... nej du har inte stor näsa... eller jag tycker att man inte ser min tjocka jävla haka på detta kortet så då kan jag lägga upp det på nätet och lura andra människor i min illution om att jag inte är så pjåkig.
Man borde nog bara lägga upp de bilder som man har som man aldrig vill att någon ska se. För då är man ju sig själv. Man ser ju oftare ut så än uppsminkad och läpputande. Men ändå vill jag inte se det i mig själv och trots att jag hatar människor som är falska och inställsamma så måste jag nog säga att jag är en av dem. Men jag hatar mig själv är mer anledningar än så. Det här med karaktär tex. Något som jag inte ens kan tänka på. Att starta och slutföra något verkar vara för mig i princip omöjligt. Och det är jag sjukt medveten om men trots det blir jag arg och sur om någon annan jävel tycker att jag är så. Kanske är jag bara arg i min själ just nu för att det är så grymt mycke lättare att vara arg än att vara sårad. Det är så lätt när man inte behöver ta tag i sitt dåliga samvete och sin sorg. Så lyssna noga nu... jag skiter i vad folk tycker om mitt sätt att vara just nu för jag är som jag är och jag skäms inte att ljuga om det uppenbarligen.

Se vad fin han blivit... och dessutom börjat gå upp i vikt igen.



Visst är han stilig? Mijaou.

Och Arne... eller Arnus som hon oxå heter går runt och skriker.